Rocka på Maria!

Många söker genom hela livet efter den rätta; den stora kärleken som tar oss med storm, vänder världen upp&ned och får oss att sväva på rosa, fluffiga, rosendoftande moln.

Gör denna idealbild av kärleken att vi blir för kräsna? Håller vi hela tiden ögonen öppna efter något bättre, någon som har det där lilla extra vi så länge letat efter? Gör då detta att vi aldrig kommer våga släppa någon riktigt nära inpå livet? Kanske är det så att vi är för rädda att bli sårade helt enkelt. Vi vågar inte öppna upp oss för mycket, därför att vi då känner oss för sårbara. Samtidigt vågar vi inte spela alltför ointresserade, måste ju hålla lågan vid liv såattsäga. Detta ständiga spel. Vem kan egentligen spelreglerna?

Är det så att vi är för kräsna? Gör strävan efter bilden av den perfekta partnern att vi går miste om mycket? Många har skapat sig en bild av hur denne ser ut. Allt från hårfärg, yrke, klädstil, längd, utbildning, familj, musikstil, religion har man bestämt för sig. Gör detta att vi låser oss?

Det viktiga borde väl vara att man delar samma värderingar, framtidsvisioner och intresserar sig för liknande saker. Tillsammans kan man sedan skapa sig gemensamma drömmar om framtiden. Det allra viktigaste i allt detta tycker jag är respekt och att den jag lever med vill mitt allra bästa. Med detta tror jag att allt annat kan ordna sig.

Därmed inte sagt att man inte måste underhålla kärleken. Trots att de mest grundläggande komponenterna passar ihop så måste man ibland stanna upp för en liten besiktning. I och med vardagen och alla rutiner mattas även den mest stormiga nyförälskelsen av. Det krävs att man regelbundet underhåller den. Kanske krävs det ett mindre bryt för att man ska inse detta. Men oftast innebär det bara en nytändning. Om man har vett att kämpa vill säga. Har man det kan det bli hur bra som helst och den där nyförälskade, pirriga känslan finns helt plötsligt där i magen.

Kan det också vara så att vissa nöjer sig för lätt? Man hittar någon man tror sig passa med, men känns det i varje liten cell i kroppen att det är rätt? Tyvärr kan det ju vara så att efter att ha svävat runt på molnen dimper man snart ner på marken igen och inser att när man väl lärt känna varann matchade man inte lika bra ändå. Ska man då stanna kvar för att det är bekvämt? För att man bor ihop eller kanske har gemensamma barn? Hur länge ska man orka kämpa innan bitterheten och likgiltigheten infinner sig?

Har inte alla rätt att få känna den där turning the whole world upside-down-känslan? Borde inte alla få chansen att på ålderns höst kunna säga att; sure, det har stormat, men det har alltid varit värt det! Trots att man kanske haft många kärlekar, så har man ändå, då man inte känt det vara riktigt rätt gjort något åt saken och kämpat eller letat vidare.

Kärlek kan vara en öm klapp på kinden från mannen man levt med i 60 år. Ett sms från ett land långt bort, bara för att visa att någon tänker på dig och saknar dig. Orden joo.. jag gillar ju dig.. En vilja att förändras för sin älskades skull. En pirrig känsla i mage, händer och tår. Orden Jag älskar dig skrivna i snön. Känslan av fullständig trygghet och lycka.